Nio av tio avklarade

Fyra i tisdags, tre igår och två idag – jag är med andra ord snart klar med andra delen av praktikuppdraget och kan klappa mig på axeln efter nio väl genomförda föreläsningar. Förutom att jag nu är extremt trött på min egen röst och gärna undviker att prata om Nepal på ett tag så har denna föreläsningsvecka varit över förväntan. Trodde nog inte att det skulle vara så kul att möta gymnasieelever, men blev positivt överraskad av allas engagemang och nyfikenhet.

Lite extra roligt att vara tillbaka på ProCivitas såklart – att återse lärare och att möta drivna elever i samma lokaler som jag själv spenderade tre av mina tonår. Även om mycket har hänt sedan jag tog studenten 2010 så har jag svårt att förstå att det redan har gått åtta år sedan jag sprang ut genom dörrarna med mössan i handen. Åtta år som visserligen varit fyllda av resor, plugg, jobb och praktikuppdrag på lite alla möjliga håll i världen, men som på något sätt ändå känns som en väldigt kort tid. Att stå inför gymnasieelever och svara på frågor om hur en gör för att komma dit jag är idag och jobba med det jag har gjort kändes därför lite främmande.

Jag som fortfarande inte vet vad jag ”ska bli när jag blir stor”. Jag som oftast inte vet var jag är eller vad jag gör mer än ett halvår framöver. Jag som definitivt inte har ett tydligt svar på hur en ska göra livsval som tar en till positioner inom internationella organisationer. Men jag tror jag lyckades svara hyfsat ändå. Pratade om nätverk, om att kopiera andra och om att det inte finns en spikrak och tydlig väg att gå, men att det går att lyckas om en engagerar sig och ser till att bli vän med google-sökningar. Borde kanske lagt till att en helst också ska vara bekväm med att leva på studentbudget längre än bara under studietiden. Korta kontrakt och obetalda praktikperioder tillhör ju tyvärr normen inom denna bransch…

Föreläsningsveckan har börjat

Som en del i det praktikantprogram jag har gått så ingår att genomföra ett antal föreläsningar baserat på sina utlandserfarenheter. Även om utbildningen för att göra dessa föreläsningar hålls nästa vecka så har jag redan denna vecka bokat in ett fullspäckat schema med föreläsningar. Eftersom jag inte vet hur länge jag blir i Sverige denna gång så tänkte jag att det var lika bra att hinna med så många föreläsningar som möjligt nu i början av året. Därför är jag denna vecka i Småland där jag besöker olika gymnasieskolor för att prata om Nepal, bistånd och på vilket sätt bistånd kan förändra livet för människor.

Idag var det elever i samhällsklasserna på Njudungsgymnasiet i Vetlanda som fick lyssna och delta i olika övningar och diskussioner. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av engagemanget i klasserna och det kändes väldigt roligt att prata med eleverna. Det slår mig varje gång som jag föreläser att det faktiskt är något som jag gillar att göra. Borde kanske satsa på att göra det oftare än vart femte år…

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_1244
Lugnet före stormen innan alla dagens klasser.

Håller nu tummarna att samma engagemang visas hos övriga klasser som jag ska besöka imorgon och på torsdag.

Istället för att blogga…

…så har jag sedan jag kom tillbaka till Sverige fyllt dagarna med annat. Bland annat har jag…

  • Umgåtts massor med familj och vänner. Kanske är det all ensamtid i Nepal som gjort att jag nu vill maxa mina veckor i Sverige med att hinna träffa människor jag tycker om. Fika och middagar med vänner jag saknat och vänner jag inte sett på flera år, nyårsfirande med nya och gamla vänner och såklart en massa tid med världens bästa syster.
  • Förberett mina kommande föreläsningar. Som en del i praktikantuppdraget ingår också att hålla föredrag och eftersom jag inte vet hur länge jag blir kvar i Sverige så är min plan att hålla dessa så snart som möjligt. Därför bär det nästa vecka återigen av mot Småland för att prata inför gymnasieklasser.
  • Upprätthållit jultraditioner. Jullöpningen inklusive obligatoriska doppet i sjön, juldags-bio med pappa och syster och såklart jul-bowling med bästa mormor och morfar där vi återigen blev utklassade av morfar.
  • Ätit ungefär allt utom ris. Inte för att jag egentligen tröttnat på ris, utan mer för att jag nu vill passa på att äta precis det jag vill, när jag vill och hur jag vill. Har med andra ord blivit en hel del gröt-middagar..
  • Kört fast med pappas bil på en skogsväg efter att ha sagt till syster att det ”bara är att gasa tillräckligt så går det, vi åkte på mycket värre vägar i Nepal…”. Jo, men vi hade ju då också jeepar med fyrhjulsdrift. Kanske att jag missade den detaljen.
  • Börjat plugga spanska. Gav på slutet av min Nepal-vistelse upp det där med att lära mig det svåra språket nepali och kanske är det därför spanskan än så länge känns både enkel och rolig. Får hoppas att det håller i sig och att jag snart är tillbaka på den nivå jag hade när jag bodde i Ecuador.
  • Testat nya träningsformer. Följt med syster på hennes klasser, skaffat gymkort på ett nytt gym och provat kickboxning. Även om gymmet i Bharatpur var bättre än vad jag haft vid flera andra utlandsvistelser så känns det inspirerande att återuppta träningen med peppande sällskap och nya upplägg.
  • Flyttat tillbaka till min lägenhet. Efter att ha bott i tillfälliga boenden och studentrum de senaste åren så känns det väldigt skönt att återigen ha en egen lägenhet. Att slippa förvara allt i resväskor, att ha ett eget kök och ett badkar… Tror att jag uppskattar mitt boende mycket mer nu jämfört med för några år sedan. Kanske extra mycket efter att jag första dagen i lägenheten lyckats låsa mig ute och varit tvungen att ringa låssmed för att komma in..

Home sweet home

Det har bara gått drygt två dygn sedan jag landade, men det känns på något sätt som att jag knappt varit borta. Kanske för att jag kastades in i verkligheten direkt. Landade vid 15-tiden i tisdags och hann inte mer än att vända i systers lägenhet innan vi drog iväg till gymmet där syster höll en klass. Sedan snabbt hem för att hinna fixa scones innan mamma och Hannah knackade på och fick en smärre chock när jag öppnade dörren.

Sedan i oktober har syster och jag planerat att överraska Hannah och mamma genom att komma hem några dagar tidigare. Så medan de i godan ro trodde att de skulle komma till systers lägenhet för att förbereda en överraskning inför min hemkomst så var det istället de som blev lurade när de mötte mig i dörröppningen. Inget svimmande, men väl tårar och skrik. Är glad att syster lyckades fånga det hela på film.

25446440_10155181714283061_2617692997221087311_nNu väntar en del efterarbete från praktiken och fixande inför jul innan lördag då tåget går mot Småland.

Bästa tänkbara avslut 

Min tidigare plan var att spendera sista dagarna i Pokhara. Bestiga berg och njuta av vyer över Himalaya. Efter två dygn i Kathmandu är jag dock glad att jag istället valde att avsluta här. 

Självklart vill jag uppleva Pokhara, men det får vänta tills nästa besök i Nepal då jag förhoppningsvis även lyckats övertala syster att följa med. Har nu istället njutit till fullo av att vara tillbaka i Kathmandu. Varför? Jo för att jag… 

…har bott på hotell i ett rum med värme, en mjuk säng, ett riktigt täcke, en dusch med varmvatten och kanske det bästa (alt delad förstaplats med duschen som var magisk) – frukostbuffé. 

…har gått runt på stan (utan att bli utstirrad!), shoppat inför jul, ätit momos och njutit av att kunna göra vad jag vill, när jag vill. Att bo hemma hos en familj har på många sätt varit fantastiskt, men att bestämma över mattider och liknande är något jag nu uppskattar desto mer. 

…har varit hemma hos Sadiksha och hennes familj där det bjöds på lunch och tikka-ceremoni innan vi avslutade kvällen på en pub tillsammans med hennes syster och en svensk student som jag kom i kontakt med för ett par månader sedan. 

…har haft hejdå-möte på IMs kontor där det bjöds på tårtkalas och fina lyckönskningar. Är så glad att jag fått lära känna alla grymma kollegor på lokalkontoret här i Kathmandu – och ja, IM-personalen känns minst lika mycket som mina kollegor som personalen på MADE-Nepal, organisationen där jag varit baserad de senaste månaderna. 

Det var med andra ord ett mycket bra val att satsa på Kathmandu som avslut på dessa fyra månader. Men nu är det väldigt snart dags för ett nytt kapitel. Dags att återse Sverige för jul och nyårsfirande. Nervöst, spännande, kul och alldeles, alldeles underbart. 

Hej då Chitwan och Bharatpur

För knappt fyra månader sedan landade jag på Bharatpurs flygplats. En liten flygplats där planen landar så gott som mitt i city och där bagageutlämningen sker jämte parkeringen. Blev mött av Lekh Bahadur och på motorcykel åkte han, jag och min stora resväska mot det som skulle bli mitt hem de närmsta månaderna.

Dessa månader har nu passerat och det är återigen dags att bege sig mot flygplatsen för att åka den 25 minuter korta flygningen till Kathmandu, där jag ska spendera mina sista dagar innan det bär av mot Sverige. Även om det nog kommer att kännas lite konstigt att se Chitwan från flygplansfönstret och inte vara säker på att komma tillbaka så känns det över lag bra. Fyra månader har varit en lagom tid och vid det här laget så är jag ju rätt van vid att säga hej då till platser och människor.

Bilder från när jag landade i Chitwan/Bharatpur i början av september. 

Fantastiska sista dagar pa min praktik

Det var med blandade känslor som jag idag sa hejdå till mina kollegor på MADE-Nepal. Samtidigt som jag var glad för att jag snart är på väg till Kathmandu och senare Sverige så är ju avsked inte det roligaste som finns – inte minst när chansen att jag återser dessa personer inte är superstor.

Men innan praktiken var helt över så hann jag med några mycket bra sista dagar på MADE-Nepal. Kollegorna hade ordnat med såväl djungelsafari som ett ”Farewell Programme” där jag fick ta del av tal, presenter, tikka, mat och såklart fotografering i en halv evighet. Det kändes med andra ord som ett bra avslut på en praktik som visserligen varit lite av en berg-och-dal-bana, men som samtidigt lärt mig en hel del.