Svettigt, högljutt och färgglatt – ett bröllop i Nepal i bilder

Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva det bröllop jag fick chans att medverka på häromdagen. Fick uppleva allt från ceremonier och ritualer som pågick i timtal till en gudomligt god buffé och spontandans där jag fick ofrivilligt många ögon på mig. Att sticka ut och samtidigt bli tvingad att dansa framför en halv orkester gjorde att många blickar och mobilkameror vändes mot mig. Önskade för ett ögonblick att jag övat mer nepalesisk dans för att slippa känna mig som ett kylskåp i sari.

Är hursomhelst svårt att beskriva i ord så förlitar mig på att bilderna kan förmedla lite av det jag fick uppleva i torsdags.

Nya rutiner i ett nytt land. 

Oavsett vart i världen jag bor så försöker jag hitta rutiner som gör att jag känner mig som hemma. Få in en vardag som jag trivs med. Ibland är det mer utmanande än annars. Här i Chitwan/Bharatpur börjar mina rutiner så smått komma på plats, även om oväntade saker händer hela tiden vilket gör att en aldrig riktigt vet vad som väntar.

Vaknar vid 06-tiden, vilket nog klassas som sent här då många vaknar långt tidigare. Scrollar igenom telefonen innan jag går en morgonpromenad eller gör morgon-yoga. Runt 07:30 är det dags för te. Nepaleserna brukar bara dricka en slät kopp men jag som ofta är hungrig på morgonen brukar alltid se till att ha nötter och några bananer på mitt rum. Ibland tränar jag ett cirkel-pass på mitt rum, ibland blir det bara läsning eller skrivande, innan det vid 10-tiden är dags att bege sig mot jobbet.

Jobbar sedan till runt 16 eller 17 – alla dagar utom lördag som är en ledig dag. Eftersom de flesta här äter lunch redan innan jobbet vid 09:30 så är det egentligen ingen lunchpaus, även om det lite stup i kvarten bjuds på te och snacks  – vilket ibland kan innebära allt från nudlar eller momos till toast med ägg eller rostade kikärtor. Jag har dock dealat mig till att skjuta på min lunch och kan därför gå hem och äta vid 12-tiden.\

Efter jobbet försöker jag ofta hitta på något kul – oftast innebär det en svang till gymmet, men ibland också att ta mig in till city eller kolla på taekwondon som hålls på en gräsmatta i området där jag bor. Inte helt sällan spenderas också en del tid med att prata med grannar och folk i området. Har hänt fler än en gång att jag blivit inbjuden på te eller att grannbarnen hälsat på och velat lära mig Nepali.

Vid 21-tiden är det sedan dags för middag, vilken lagas av mamman i huset. Denna består oftast av antingen ris eller roti (ett slags bröd som görs i stekpanna) tillsammans med olika grönsaksröror och en linsgryta – hur gott som helst för en som älskar bufféer och smårätter. Brukar vara rätt trött efter middagen och eftersom det är bäcksvart och allt stänger väldigt tidigt här så blir det allt som oftast lugna kvällar med läsning eller skrivande.

Kan tyckas vara ett väldigt lugnt och tråkigt liv, men oftast så gillar jag det faktiskt. Inte minst för att det i princip varje dag händer något nytt och att en därför aldrig riktigt kan förutse morgondagen – bortsett från att en kommer att äta ris, det händer minsann varje dag.

Vill du gå på nepalesiskt bröllop?

Ehh, va?! Klart jag vill! Halv tre i eftermiddags ställde min kollega denna fråga till mig. En halvtimma senare satt jag, tillsammans med en hel släkt, i hennes kusins hus och var med på förberedelser inför morgondagens stora händelse. Det var full fart med sminkning, henna-målningar, fotograferande, matförberedelser, byggande av tempel… Det är en hel del att fixa inför ett firande med 500 gäster, vilket visserligen inte var särskilt mycket enligt min kollega som hade närmare det dubbla antalet på sitt bröllop. 

Även om en del likheter finns så skiljer sig såklart bröllopstraditionen mycket från Sverige. Att gifta sig här är inte bara något som sker mellan två personer, utan mellan två släkter. Det är därför viktigt att få släkternas godkännande, vilket ofta kräver att en gifter sig inom samma kast, religion och ekonomiska status. Även om giftermål grundat på kärlek blir mer och mer vanligt, inte minst i städerna, så är många äktenskap fortfarande arrangerade. Detta gör att förberedelsetiden inte alltid är särskilt lång – ibland går det bara en vecka mellan beslutet att gifta sig och det faktiska bröllopet. Dessutom innebär äktenskapet oftast att bruden flyttar ifrån sin egen familj och flyttar in hos mannens familj. Såklart är mycket av detta långt ifrån min vardag och även om jag, när jag fått frågan, säger att jag föredrar kärleks-äktenskap framför arrangerade äktenskap så har jag fått betydligt större förståelse för det senare. 


Så istället för rapportskrivande väntar imorgon en heldag med bröllopsceremonier. Exakt vad detta innebär vet jag ännu inte, men jag väntar med spänning på att få uppleva det. Min kollega har redan fixat en sari åt mig och jag får väl improvisera i nepalesisk dans om det blir någon sådan. Att jag tidigare sagt att oväntade saker händer hela tiden är verkligen ingen underdrift och jag väntar mig att bli överraskad även imorgon. 

Saker jag inte visste innan Nepal – del 2

Färgglada hus i alla regnbågens färger. Här är folk inte rädda för att använda både en och fyra färger på sitt hus. Att se hus målade i randigt, rutigt eller täckt av prickar är inte något udda inslag utan kan ses lite överallt. Ibland känns det nästan lite som att gå runt i en sagovärld.

Niko betyder bättre. När jag sa att jag ofta kallas Niko eftersom mitt namn är så långt fick jag höra att Niko är ett ord på Nepali. Höll  tummarna att det var ett positivt ord och blev glad när jag fick veta att Niko betyder bättre. Därför finns här i Chitwan ett barnsjukhus som ar döpt till just Niko – för att barnen ska må bättre.

Att dela med sig av mat är en självklarhet här. Köper en Chatpat (okotka nudlar mixade med potatis, rispuffar, jordnötter, chilli, gröna ärtor, rödlök, kryddor och citron) på gatan utanför jobbet så är det en självklarhet att ta fram mer än en sked så att kollegorna ocksa kan äta. Gör en för mycket mat så delas det gärna med till grannarna i huset. Att dela med sig av maten är med andra ord lika självklart som att äta själv.

Det är heller inte ovanligt att bli inbjuden till folk lite titt som tätt. Som i morse, mitt i arbetsdagen vid 09:00 (ja, började 07:00 idag) när vi just avslutat insamling av skräp i området, kom några grannbarn från byn och bjöd in mig till lunch hemma hos sin familj – vilket sedan slutade med dans till youtube-filmer, underbart god mat och planerande inför kommande utflykter och middagar. När sedan en annan grann-familj ville fortsätta med att bjuda in mig på tårta hos sig så var jag dock tvungen att skjuta på det – dels för att jag var proppmätt och dels for att en rapport väntade på att bli skriven på jobbet. 

År, månad och datum följer inte samma kalender. När jag säger att det är slutet av september år 2017 så säger nepaleserna att det är början av ashoj år 2074. Blir ofta lite förvirring när jag säger att jag ska stanna här till mitten av december. Får nog se till att memorera vilken månad det är i Nepal i mitten av december.

 

Jag slutar aldrig att förvånas 

Häromdagen när jag klev ut från mitt rum var det i hallen inomhus en namn-ceremoni innefattande rökelser och levande eld. Igår steg jag barfota på en groda när jag skulle gå och duscha. Idag åkte jag motorcykel samtidigt som jag kramade en fullvuxen get (samt försökte hålla mig kvar på motorcykeln när sonen i familjen körde genom staden för att ta geten till veterinären). Det är inte många dagar som det inte händer udda saker här och jag måste säga att jag gillar det.Därför  försöker jag allt som oftast säga ja till det mesta, även om min rädsla för att bli stångad och trilla av motorcykeln idag fanns någonstans där i bakhuvudet.

Jag och geten samt mannen som höll i namnceremonin (samma man som jag under dagens morgonpromenad mötte och blev inbjuden på te till – en vet aldrig vad som väntar, inte ens på en vanlig morgonpromenad). 

En eftermiddag som gjorde mig tacksam

Vill du följa med ut i fält? Frågan kom från min chef igår eftermiddag och utan att veta så mycket om fältbesöket så följde jag med kollegorna till ett område som drabbats hårt av sommarens översvämningar. Eftersom organisationen jag jobbar för fyller 25 år nästa vecka så genomförs lite extra aktiviteter utöver de mer långsiktiga projekten. Detta var en sådan extrainsatt aktivitet som gick ut på att vi skulle dela ut fröer så att befolkningen kan återplantera det som blev förstört när översvämningen drog fram. 

Jag hade inte räknat med att det skulle bli så påtagligt, men att höra människorna berätta om hur de vaknade mitt i natten och fick ta sig upp på tak eller kullar för att undvika vattenmassorna fick mig att tänka till både en och två gånger. Som att möta Shiva Ram – en man som är drygt 80 år och som trots allt han varit med om fortfarande kämpar på med såväl jordbruk som sin lilla shop där han bland annat säljer underbart god chatpat (maträtt med bl.a. nudlar). Shiva berättade om översvämningen och visade mig hur högt vattnet steg, vilket var en bra bit över hans huvud – något som också kunde ses av de märken som fanns på husväggarna. När vattnet steg var det bara att lämna husen, vilket betydde att familjerna i området förlorade i princip allt – kläder, mat, saker och planteringar. 

Shiva Ram lagar chatpat. Strecket visar vattennivån vid översvämningen.
Utdelning av fröer till de i området som drabbats av översvämningen.

Att höra dessa vittnesmål och att ändå se så mycket vilja och kämparanda bland människorna gjorde mig tacksam och ödmjuk. Att jag tidigare under dagen beklagat mig över situationen med min dator kändes bara så fånigt. Självklart är det ibland okej att klaga över småsaker, men jag tror att det också är otroligt viktigt att då och då få lite perspektiv och inse sitt eget privilegium. Det är jag tacksam för att jag gjorde under gårdagen.

Vad gör du egentligen i Nepal? 

Innan jag kom till Nepal så frågade många vad jag skulle göra här. Jag svarade ärligt att jag inte riktigt visste vad som väntade. Visserligen hade jag fått vaga aningar om att en del genus-analyser och utvärderingar kunde inga i mitt jobb, men helt säker var jag inte.

Nu har jag jobbat på min praktikplats i snart två veckor och kan tack och lov svara lite mer tydligt på frågan om vad jag jobbar med. Jag är placerad på huvudkontoret för MADE-Nepal (Multi-dimensional Action for Development-Nepal) – en av IM’s sju partnerorganisationer i Nepal. På kontoret här i Bharatpur/Chitwan jobbar drygt 10 personer. Ytterligare cirka 10 personer jobbar på de två fältkontor som MADE-Nepal har i Nawalparasi och Ghorka.

MADE är en lokal NGO som, tack vare finansiering från bland andra IM, implementerar projekt för att, på ett socialt och ekonomiskt hållbart sätt, utveckla och återuppbygga samhällen i Nepal. Fokus for MADE’s verksamhet är att jobba i nära samverkan med lokala samhällen, framförallt marginaliserade grupper så som Dalits, for att stärka deras egen formånga till att förbattra sina liv. Det handlar alltså inte om att bygga en skola eller distribuera mat, utan om att förbättra kvaliteten av undervisning, förmedla vilka rättigheter som marginaliserade grupper enligt lagen har (men ofta inte vet hur de kan kräva att få uppfyllda) eller utbilda i hur människor kan starta en verksamhet genom att odla grönsaker pa ett mer hållbart och ekonomiskt sätt. Insatser som är långsiktiga och som syftar till att utveckla den egna kapaciteten hos marginaliserade grupper. Hjälp till självhjälp helt enkelt.

Vad gör då jag i denna organisation? En tjej som visserligen vuxit upp på landet, men som har ungefär noll koll på jordbruk och inte kan skilja vete fran råg. Jo, även om personalen här är sjukt duktiga rent tekniskt (de flesta har masterutbildningar inom jordbruk, landsbygdsutveckling eller liknande) sa finns det områden där jag kan bidra med min kunskap, erfarenhet och engelska. Planen är därfor att jag ska göra ungefär följande:

  • Utveckla ett system för deras PME (Planning, Monitoring and Evaluation – planering, uppföljning och utvärdering)
  • Redigera och kvalitetssäkra projektförslag
  • Utarbeta en ny gender policy
  • Redigera och kvalitetssäkra projektrapporter samt hålla en träning för att förbättra kvaliteten av rapporter
  • Kartlägga givare och identifiera möjligheter till finansiering
  • Besöka deras fältkontor och se deras arbete i fält för att sedan kunna formulera case stories som kan användas i kommunikationssyften
  • Hjälpa till med årsredovisningen
  • Designa och redigera faktablad/broschyrer

Utöver detta så ska jag få delta i en del möten, utbildningar och events – inte minst det stora eventet som händer nästa vecka då MADE-Nepal firar 25 år. Jag är säker på att jag kommer att få fyra otroligt givande och lärorika månader här. Min förhoppning är att det är ömsesidigt och att jag, om än i liten skala, kan bidra till utvecklingen i detta fantastiska land.